Lärares/vuxnas lärande

Om forskning kring lärares kunskap och lärande
av Eva Längsjö. Ur Vägar till lärares lärande, Birgit Lendahls och Ulla Runesson (red.), 1996, Studentlitteratur .

Om forskning kring lärares kunskap och lärande

Inledning
Kan lärare och forskare lära av varandra när det gäller arbetet med att definiera, artikulera och utveckla lärarkunskap? Många lärare är till stor del handlingsinriktade och inte vana att se på sin praktik som något som kan utvecklas eller förbättras genom att söka stöd i forskning eller teorier. Forskningen har ofta varit föreskrivande och sett praktik som tillämpad teori. Brister i skolan har ansetts kunna avhjälpas om lärare varit villiga att ta till sig forskningsresultat, medan lärare sett forskningen som omedveten om skolans hela kontext och därför avfärdat den som verklighetsfrämmande.

En vanligt förekommande uppfattning bland lärare och lärarstuderande är att lärare egentligen bara kan lära av sin egen praktik. Men även om många lärare har utvecklat mycket kunskap inom sin egen praktik, skulle lärare också kunna lära av andras praktik. Dessutom skulle skickliga lärare troligen med hjälp av beskrivningar och analyser av andras och egen praktik kunna ytterligare förbättra den egna.

Kan då forskning ge lärare hjälp i sitt lärande och vilken forskning kan i så fall ge hjälp? Nyare forskning ställer flera frågor som är relevanta för lärare. Med den forskning som börjat beskriva och analysera den kunskap som utvecklas i den praktiska verksamheten finns det en väg att överbrygga avståndet mellan lärare och forskare. Ett led i detta kan vara att forskare ser nyttan av att använda lärare som ”forskningsredskap”.
 

Vuxenpedagogikens uppgift
av Lena Wilhelmsson, Pedagogiska Institutionen, Stockholms universitet 1998

Vuxenpedagogikens uppgift

Inledning (från rapporten)
Vuxenpedagogik handlar om vuxnas lärande, närmare bestämt om hur vuxnas lärande kan påverkas för att utvecklas i positiv riktning. Vuxenpedagogik är dock ett begrepp som i sig är missledande eftersom pedagogik ursprungligen betyder “leda barn”.

Det är enligt min mening skillnad mellan att uppfostra och undervisa barn och att leda vuxna i deras egen lärprocess. Därför finns det också de vuxenpedagoger som i stället talar om “andragogik” men inte heller detta begrepp är egentligen riktigt bra eftersom det (om man ska vara petig) utesluter kvinnor. Andragogik betyder (i analogi med pedagogik) “leda män”, vilket i min föreställningsvärld snarast leder tankarna till traditionellt manliga verksamheter, sådana som t ex krigsmakten har utgjort. “Gynagogik” skulle på motsvarande sätt betyda “leda kvinnor”, vilket får mig att tänka på sådant som suffragetter och andra kvinnokämpar. Det saknas alltså ett begrepp som på ett relevant sätt kan ge uttryck för det vi menar med vuxenpedagogik.

Tänker man på själva lärprocessen som individen genomgår skulle det vara relevant att kalla denna för “vuxenlärande”. Detta täcker dock inte in själva konsten att leda vuxna i deras lärande, dvs motsvarigheten till undervisningskonst när det gäller barn. Inte heller förmedlar det innebörden av att vara en vetenskap om ledande av vuxna med syfte att gynna deras lärprocesser. Med detta lilla resonemang har jag dock kommit fram till vad jag lägger i begreppet vuxenpedagogik, nämligen både vetenskapen om vuxnas lärande såväl som metoder för främjande av vuxnas lärande som själva lärprocessen som den vuxne går igenom när hon eller han lär sig något. I denna uppsats är det främst lärprocessen och tillvägagångssätt för att främja denna som jag vill fokusera på. När det gäller lärprocessen lyfter jag fram teorier om olika utvecklingsstadier som vuxna antas gå igenom. För att förstå hur denna utveckling kan tänkas gå till använder jag mig därefter av teori om transformativt lärande. Slutligen knyter jag an till vuxenpedagogikens uppgift i det postmoderna samhället.