Från statliga mål till kommunal vardag

av Ulla Kindenberg, frilansjournalist

Även förväntade konflikter kan bli många och tidsödande när statliga mål ska förvandlas till kommunal skolvardag.

Vad händer när statliga mål ska bli kommunal vardagsverklighet? Vilka metoder ska de kommunalt ansvariga välja? Vilka hinder och konflikter visar sig? Hur upplever de berörda på olika nivåer förändringar som genomförs?

Det är några av frågorna som väcks i ”Psykologen som utvecklare av skolorganisationen”, en avhandling av psykologen Sven-Göran Servais. Han studerade tio år av organisationsförändringar i skolan i en förortskommun till Stockholm. Kommunen skulle då ta sitt ansvar för att lokalt förverkliga de nationella målen om en decentraliserad, målstyrd grundskola-”en skola för alla”.

Det var ett stort arbete som skulle genomföras där skolpsykologen fick en viktig roll. Förebyggande elevvårdsarbete skulle betonas och all personal dras in arbetet. Alla måste vidga sitt synsätt, samarbeta mer och ta mer ansvar.

Förändringsarbetet krävde omorganisation, förändrad administration, nya roller och massor av fortbildning och utbildning. Självklart uppstod problem, hinder och konflikter. Ett hinder var till exempel personalomsättningen.

Konflikterna var inte oväntade. De är oundvikliga i sådana här processer. Yttre gränser möter inre när officiella statliga styrdokument med sin formella styrning stöter på lokala kulturella gränser. I det här fallet var de yttre gränserna en tolkning av statens mål för skolan. De krockade med de inre gränserna i form av den lokala kulturen i kommunens enskilda skolor.

Där fanns konflikten inom skolan i synen på förebyggande och akut elevvård. Det blev en lång process att vända den traditionella lärarsynen med liten förståelse för förebyggande elevvård. För lärarna var akut elevvård det centrala och den skulle skötas av andra.

Inom skolan fanns också konflikten mellan arbetsenheter och ämneskonferenser med olika syn på hur man ska arbeta i skolans olika stadier. Ska eleverna fostras till demokratiska medborgare eller till positioner i samhället?

Där fanns konflikter i kommunpolitiken. Partierna vårdade sina politiska konflikter med skilda uppfattningar om skolan och förändringarna som pågick. Man värnade sin politiska profil som skulle vara tydlig för väljarna.

Där fanns konflikter om hur resurser skulle fördelas.

Och där fanns konflikter mellan förvaltningar. De blev tydliga när rollerna skulle förändras även för personal utanför skolförvaltningen. Hos tekniska kontoret dit vaktmästare och teknisk personal hörde var intresset för personalens vidgade roller och pedagogiska uppgifter och ansvar svalt.

Hur gick då utvecklingsarbetet?

Jo, långsamt förverkligade kommunen styrdokumentens mål med eleven i centrum och förebyggande elevvård. Det skedde med”övertygandemodellen” där idén ligger fast. Mycket tid gick åt för att driva igenom den. Många kände att de inte hade varit delaktiga. Vid tioårsperiodens slut återstod mycket att göra men nu, flera år senare, har det slagit igenom helt. Om man hade använt ”utredningsmodellen ” i stället hade kanske processen gått fortare. Å andra sidan skulle idén då ha utsatts för förändringar och då hade resultatet inte stämt med de nationella målen. De officiella styrdokumenten skulle ha fått mindre betydelse.

Troligen är övertygandet bästa vägen att få igenom sådana förändringar som är så stora att de känns både hotfulla och oroande. Som när lärare ska anamma en ny roll i elevvården.

Men även om förändringsarbetet gick trögt och motståndet ofta var stort och många kände sig utanför så var det en period av hög arbetstillfredsställelse. Det visade mätningar av hur det känts under de fem första förändringsåren då väldigt mycket var på gång med diskussioner, utbildningar, kurser och konferenser. Konflikter och motsättningar måste inte vara negativt. Om ledningen angriper problemen kan de i stället bli en positiv del av utvecklingsarbetet.