Att hantera kritik på ett konstruktivt sätt

Val av ledamöter till Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden för den kommande mandatperioden (2010-01-01 - 2013-06-30) är nu genomfört. Av 126 röstberättigade röstade 100. Av de sex ledamöterna för kommande mandatperiod fick fem fler än 90 röster. Den sjätte fick 63. Rent siffermässigt kan man tala om ett mycket gott valresultat och att valberedningens förslag bejakades av en tydlig majoritet. Å andra sidan innebär 27 röster på en spränglista och 10 med eget förslag en missnöjesmarkering – en skarp kritik – som man måste beakta och försöka hantera på ett konstruktivt sätt. Kan man till och med tala om att valet var en så kallad pyrrhusseger – att resultatet av "segern" kan visa sig leda till en förlust längre fram? (Uttrycket pyrrhusseger härrör från Pyrrhus, som efter ett framgångsrikt slag mot romarna år 280 f.Kr. skall ha yttrat: "En sådan seger till, och jag är förlorad.")

Vad jag förstår bottnar kritiken delvis i en konflikt om på vilka sätt våra forskningsmiljöer skall organiseras, ledas och utvecklas. Finns det risk för utarmning av fakultetens forskningsbredd om några få miljöer blir väl starka och får mycket uppmärksamhet? Kan man till och med tala om en annalkande forskningsprovinsialism?

Vad jag förstår bottnar kritiken delvis i en konflikt om på vilka sätt våra forskningsmiljöer skall organiseras, ledas och utvecklasJag tror att interna spänningar vid fakulteten också återspeglar den osäkerhet som i dag råder inom det svenska forskningslandskapet. Exempelvis är begrepp som excellens och originalitet laddade med olika innebörder. Excellens har snabbt blivit ett signalbegrepp inom den akademiska världen. Det är inte bara universitet och institutioner som måste förhålla sig till kravet att vara excellenta; varje enskild forskare förväntas vara ledande på sitt område. En annan tydlig trend är att forskningsfinansiärerna hellre ger omfattande medel till forskningsmiljöer än till enskilda forskare. Det handlar delvis om att finansiärerna medvetet undviker solitära projekt och att de vill stimulera internationellt samarbete.

Jag är inte kritisk mot krav på excellens och forskningsmiljöer i sig, men det förutsätts egna och omfattande resurser för att excellens och forskningsmiljöer över huvud taget skall kunna utvecklas. Det medför dessutom ett behov av ett systematiskt samtal om vad utvecklingen kan få för konsekvenser för forskningens kvalitet men också för den kollektiva arbetsmiljön vid fakulteten. Hur vi talar om olika företeelser är inte oväsentligt, eftersom vi härigenom påverkar våra sätt att tänka om oss själva och varandra.

Jag är inte kritisk mot krav på excellens och forskningsmiljöer i sigJag drar mig till minnes en undersökning som för några år sedan genomfördes vid Vetenskapsrådet. Undersökningen visade att av de fem bedömningskriterierna som då användes (allmänkompetens, vetenskaplig betydelse, originalitet, teoretisk förankring och metod/dataadekvans) var det originalitet som korrelerade bäst med slutbetyget. I årets ansökningsomgång gav Vetenskapsrådet stöd till två utbildningsvetenskapliga forskningsprojekt. Flertalet av de 34 ansökningar som skickades in från vår fakultet fick mycket goda värderingar men inte tillräckligt goda för att komma ifråga för det högsta betyget 5. Är inte detta också en grund för ett samtal om den forskning vi bedriver och hur vi i framtiden skall kunna utveckla en än mer nydanande forskning? Ofta talar man om två vägar för detta: att skapa en kritisk massa och att främja gränsöverskridanden. Detta ställer krav på forskning som både är gränslös och som bygger mer på utmaningar än på samförstånd.

En tänkbar slutsats är att den fakultetsnämnd som påbörjar sitt arbete 2010 på olika sätt måste stödja strukturer som innebär utveckling av flera miljöer som kan bli nydanande (och kanske excellenta) så att de på sikt tilldelas omfattande anslag. Det gäller då att göra det väsentliga väsentligt!

Mikael Alexandersson