Akademiska poäng i galenskap ...

Vi är många som tagit del av kulturskribenten Maciej Zarembas starkt uppmärksammade artikelserie för Dagens Nyheter (mellan den 3 och 14 april) om den svenska skolan under vinjetten Hem till skolan. Artikelserien har medfört en omfattande debatt som man kunnat följa på bloggar, via Twitter och genom ett antal ledarskribenter i de större tidningarna. Zaremba beskriver skolans tillstånd på ett sätt som många känner igen – framför allt genom massmedias dystopiska beskrivningar. Mycket skickligt, med en utvecklad dramaturgi, mejslar Zaremba fram bilden av en samhällsinstitution som befinner sig på ett sluttande plan. Han refererar ofta till enskilda utsagor och bygger mycket av sina argument på anekdoter eller rapsodiska iakttagelser.

Han skriver själv att om man drar slutsatser av enstaka exempel kan man bli anklagad för ”anekdotisk evidens”. Det kan gå an i en kulturdebatt. Men jag ser inte att detta är Zarembas syfte, det vill säga att diskutera skolan ur ett kulturellt perspektiv. Avsikterna synes något grumliga, för att tala i klartext! Det kan vara helt okej att arbeta likt en kulturantropolog om man besöker och kommenterar skolan på det sätt som Zaremba gör. Problemet är att hans intresseväckande artiklar inte läses som just kulturartiklar utan som politiska reportage. När sedan ledarskribenter flitigt kommenterar Zarembas artiklar som om de vore objektiva sanningar har en kulturartikel förvandlats till en politisk retorik.

Zaremba hävdar att professorer i pedagogik ska ställas till svars för skolkrisenI den dystopiska bild av skolan som målas upp i de fem artiklarna framgår att skolvärldens samlade misslyckanden till stora delar hänger samman med kommunaliseringen av den svenska skolan, den sociala ingenjörskonstens övergrepp och den pedagogiska forskningens kvalitet. Kvaliteten på den pedagogiska forskningens är inte bara dålig, den har till och med havererat, enligt Zaremba.

Zaremba hävdar att professorer i pedagogik ska ställas till svars för skolkrisen. Pedagoger förstår sig inte på skolan men de har en stor makt över den. De skriver läroplaner, sitter på Skolverket och utfärdar regler. Och de styr lärarutbildningen. Zaremba talar till och med om ”pedagogmaffia”. Han ironiserar över den pedagogiska forskningens ämnesval och han underkänner pedagogikforskningen en masse med bland annat referens till professor Harald Eklunds granskning av samtliga 165 avhandlingar åren 1993–1997 men också till docent Knut Sundell (Socialstyrelsen, 2010) liknande granskning av avhandlingar i pedagogik under åren 1997–2006. Enligt Zaremba är resultaten lika bedrövliga. Bara några få av alla avhandlingar mellan 1993 och 2006 har bäring på lärarens arbete. Ytterst få av avhandlingarna utforskade exempelvis lärometoderna. Ointresset för skolans konkreta verksamhet synes alarmerande.

En förklaring till detta är, enligt Zaremba, att pedagoger i allmänhet utgörs av ”flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan”. Det är hårda ord! I Sydsvenskan från den 24 april kommenterar till exempel ledarskribenten Per T Ohlsson artikelserien genom en spottloska riktad mot pedagogikämnet. Han skriver: ”Min andra eller tredje termin i Lund på 1970-talet, i efterdyningarna från 1968, fick jag av någon anledning för mig att läsa ett betyg i pedagogik. Annorlunda uttryckt: Jag kan stoltsera med 20 akademiska poäng i ren galenskap.”

Visst bör den pedagogiska forskningen bidra till en mer analytisk nyansering av skolanTrots alla rallarsvingar kan man inte komma ifrån att Zaremba också pekar på vissa strukturella problem som berör pedagogikämnet och den pedagogiska forskningen. Det handlar om kvalitet men också om relevans vad gäller ämnesval och kunskapsintresse. Ska den pedagogiska forskningen även kunna göra nytta? Ska den även kunna erbjuda lärare och skolan stöd i det dagliga arbetet? Kan den – och bör den – även bidra till interventioner i skolans verksamhet?

Det är aldrig fel att skolan uppmärksammas i en djuplodande reportageserie. Men när detta sker på ett onyanserat sätt kan konsekvenserna bli mer negativa än positiva. Visst bör den pedagogiska forskningen bidra till en mer analytisk nyansering av skolan. Det betyder att den både vågar och vill bidra med förslag som ger stöd i skolans dagliga arbete.

Mikael Alexandersson