"Förslaget" om en ny lärarutbildning...

081201

När 2008 nu närmar sig sitt slut presenterar regeringen i elfte timmen ett förslag till ny lärarutbildning. Ett förslag som har varit livligt omdiskuterat allt sedan enmansutredaren Sigbrit Franke fick sitt uppdrag av utbildningsministern Lars Leijonborg.

I samband med presskonferensen den 20 augusti 2007 framförde Leijonborg att han var ”mycket glad att Sigbrit Franke har åtagit sig denna uppgift. Hon har som universitetskansler varit både tydlig och modig när hon hittat och kritiserat kvalitetsbrister inom den svenska högskolan. Franke, som själv har varit lärare och är professor i pedagogik, har varit en av lärarutbildningens kritiker, därför känns det helt rätt att hon nu får uppdraget att reformera den”.

Kommer Franke att ”reformera” lärarutbildningen? Innebär förslaget att man slutligen kommer till rätta med de, enligt mitt menande, överordnade problemen för lärarutbildningen, det vill säga att den dels behöver bli mer akademisk samtidigt som den behöver bli mer yrkesförberedande, dels får riktade forskningsresurser som garanterar en forskningsbaserad kunskapsutveckling?

Idéer från 50- och 60-talen

Min läsning av förslaget indikerar tyvärr inga konstruktiva förändringar som innebär en lösning på de problem som lärarutbildningen kritiseras för. Snarare känner jag oro för att förslaget, som känns antikverat, kan förstärka de problem som de facto finns idag. Förstår inte riktigt varför en kompetent utredare lägger fram ett förslag där grundvalar och idéer förefaller hämtade från 1950- och 1960-talen när de lärare som kommer att utbildas via den föreslagna utbildningen skall verka som lärare på 2040-talet.

Förslaget innebär en starkare centralstyrning av struktur och innehåll termin för termin. Som jag ser det är detta ologiskt. Skulle den mest reglerade högskoleutbildningen av alla bli mer akademisk om den regleras än hårdare? Förslaget innebär också att de forskningsbaserade perspektiv på kunskap, lärande och språkutveckling som utvecklats under de senaste decennierna nu inte längre är aktuella. Nu skall det handla om förmedlad ämnesundervisning – framför allt i svenska och matematik – och om problem uppstår i skolan är det eleven som utgör problemet.
Dessutom innebär förslaget att de lärarkategorier som av både utvärderings- och forskningsbaserade argument successivt försvann för snart ett kvart sekel nu återinförs (dock med andra benämningar). Att denna nykonstruktion av ett yrkeshierarkiskt system skulle bli mer yrkesförberedande synes ofattbart. Idag ställer skolan ökade krav på samverkan mellan lärare – oavsett ämnen och årskurser. Forskning visar också att när samverkan sker ökar kunskapsutvecklingen hos eleverna.

Återinförande av barriärer

Lärarna i förskolan skall nu benämnas förskollärare och får också en egen utbildning. De lärare som undervisar i årskurs 1 till 6 i grundskolan blir grundlärare. Lärarna i grundskolans högstadium och på gymnasiet skall kallas ämneslärare. Inte nog med olika examina och återinförandet av barriärer i form av stadier och utbildningshierarkier mellan lärare, nu får lärarkategorierna också olika kunskapsuppdrag. Förskollärarna skall utveckla kunskaper om barns och ungas lärande och utveckling. Här bryter förslaget med den rådande lärarutbildningsreformen som mycket påtagligt innebär att alla lärare – oavsett ålder på de elever de möter – skall ha djupa ämneskunskaper. Grundlärarna förväntas ha kunskaper om undervisning och ämneslärarna skall svara för ämneskunskaper.

Det är uppenbart att idealet om lågstadielärarnas och mellanstadielärarens breda kunskapsbas (många ämnesområden men med föga djup) präglat förslaget om grundlärare och att den ämnesteoretiskt starke ämnesadjunkten för högstadiet och gymnasiet varit förebild för den nye ämnesläraren. Frågan är om denna kategorisering av lärare och kunskapsuppdrag förbereder blivande lärare för skolans uppdrag i morgon om det inte ens gör det i dag? I propositionen från 1999 för den nu rådande lärarutbildningen finns följande uttalande: ”Goda grundläggande kunskaper är en förutsättning för att barn och elever skall klara den allt viktigare uppgiften att söka efter, självständigt värdera och bearbeta ny kunskap.

Grunda grundlärare

Dagens och morgondagens lärare behöver därmed både djupa och breda kunskaper inom ämnen och ämnesområden.” Det står klart att man ville bort från grunda lärare. Nu innebär Frankes förslag motsatsen, vilket till och med benämningen annonserar om – det vill säga grundlärare.

Mångt och mycket av förslaget till en ny lärarutbildning har sina rötter i Högskoleverkets utvärderingar av lärarutbildningen under 2000-talets början. En av flera brister med dessa är att de inte konsekvent utvärderade lärarutbildningsreformen från 2000 utan också granskade lärarutbildningen som sådan – med alla de förtjänster och tillkortakommanden den samlat på sig under ett antal decennier. Alla som följt debatten kring utvärderingarna vet mycket väl att de tidigare ordförandena i utvärderingsgrupperna offentligt har kritiserat det sätt på vilket utvärderingarna har beskrivits av Högskoleverkets ledning. Likaså har landets universitetsrektorer under hösten starkt kritiserat Högskoleverkets ensidiga och osakliga hantering av lärarutbildningens utvärderingar.

Ett står dock klart: Förslaget om den nya lärarutbildningen utgör en viktig pusselbit i det gigantiska utbildningspussel som nu läggs och som förväntas omdana (dvs. re-formera) hela det svenska utbildningsväsendet – från förskola till högskola. För att lyckas måste dock regeringen ha legitimitet för sina förslag. Ett traditionellt sätt att legitimera sig inom politiken är just att reformera, det vill säga att bevisa att man inte bara handlar korrekt men också att man förbättrar sig hela tiden. Det gör man nu genom stöd från massmedia. Frågan är i vilken utsträckning universitet och högskolor ställer sig bakom förslaget? Om flertalet lärosäten förhåller sig sakligt kritiska kan detta knappast viftas bort med att just lärarutbildare i allmänhet skulle vara rigida eller sätta sina egna intressen framför de blivande lärarnas och den pedagogiska yrkesverksamhetens behov.
Vi får väl se…

Mikael Alexandersson
Dekan vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet