070608
Vi bär alla med oss olika värderingar och gör olika mer eller mindre tydliga bedömningar. Akademin är absolut inget undantag. Det tydliggörs i umgänget oss emellan - i samtal mellan olika institutioner och ämnen, i synen på praktik och teori och vid värdering och jämförelse av forskning och undervisning.
Att undervisa är en stor och svår konst! Precis som forskning! Varför ställa dem mot varandra? Båda behövs och det skall vara professionellt vad man än gör: "Vad Du göra skall, gör det helt ej styckvis och delt!"
Med tanke på att jag inte tillhört kretsen av personer, som tidigare synts i ledningsuppdrag utan verkat ute i frontlinjen med reguljär undervisning och därmed är okänd för det stora flertalet av fakultetens medarbetare, vill jag ge en kort presentation av mig själv.
Jag började min undervisningsbana parallellt med doktorandstudierna i biokemi under 1970-talet vid den då för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola gemensamma institutionen för biokemi och biofysik. Forskningen handlade om strukturanalys av små kopparinnehållande elektrontrans-porterande proteiner.
Tidigt under forskarutbildningen engagerade jag mig alltmer i föreläsningsverksamheten. Jag började som vikarierande lektor vid dåvarande Institutionen för huslig utbildning (IHU) 1980 och efter utannonsering av den lediga lektorstjänsten förordnades jag på den 1986.
När tryggheten endast bestod av sexmånadsperioder under sex år och man ständigt stod i beroendeställning gällde det att se till att få flera parallella uppdrag. Jag har därför ibland presenterat mig som "handelsresande i biokemi". Den orienteringskurs i biokemi som jag bedrev på kvällstid på Chalmers-området under 44 terminer blev nästan i sig en egen liten institution.
Praktisk-pedagogisk lärarutbildning genomgick jag i Mölndal i början av 1980-talet.
Studentkontakterna under årens lopp har inneburit speciella händelser där vissa etsat sig fast i minnet; lustigheter, djupt allvar, tankeväckande och lärande tillfällen. Ett lektionsminne som jag haft anledning att tänka på många gånger, handlar om de signaler man utsänder; medvetet eller omedvetet, verbalt och/eller kroppsligt.
Händelsen utspelar sig många år tillbaka i tiden och jag som doktorand har några veckor innan tenterat den obligatoriska läskursen i biokemi som ingår i kraven för doktorsexamen. Jag kommer av en tillfällighet, efter att ha fått ett samtal om hjälp efter lärarresurser, in på det dåtida IHU. Det här är dessutom den första kursen jag medverkar i som inte vänder sig till kemister.
Vid en av lektionerna räcker så en av studenterna upp handen och frågar: "Tycker Du att det är finare att kunna biokemi än att laga en god middag?" Mitt svar blev: "Nej, har Du fått den uppfattningen?" Svaret blev "Ja!". Här fick jag mig en tankeställare!
Det var inte min intention att göra några värderingar mellan olika färdigheter, men så uppfattades jag av åtminstone en student. Jag kan inte gå förbi frågan då den återkommer inom mig också i nuläget.
Samarbetet inom akademin skulle bli bättre om alla gjorde en självprövning och reflekterade över var man står när samma fråga ställs ännu en gång men nu till var och en: "Tycker Du att det är finare att… ?"
Med en hälsning från
Claes Bergman
Prefekt, Institutionen för mat, hälsa och miljö, MHM
Prefekt Claes Bergman
Tfn: 031 - 786 42 22
E-post