Utkastad och inkastad forskningsanknytning

071107

Wilhelm von Humboldts klassiska utbildningsideal om ett fritt, autonomt och kunskapssökande universitet ställde krav på samspel mellan utbildning och forskning. Det idealet ligger till grund för det faktum att all utbildning vid fakulteten vilar på vetenskaplig grund. Detta föreskriver högskolelagen.

Det är, som jag ser det, förbindelsen med forskning som ger akademisk undervisning dess värde och särprägel. Dels handlar det om att förmedla forskningens aktuella kunskap, dels om att bibringa studenterna ett kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga och andra färdigheter som utmärker ett vetenskapligt förhållningssätt. Såväl utbildningspolitiskt som inom akademin finns en stark uppslutning kring värdet av en forskningsanknuten utbildning. Men den högre utbildningens dramatiska expansion har tenderat att urholka sambandet mellan forskning och utbildning. När kvantitet är ledstjärnan är inte det Humboldtska idealet lätt att upprätthålla.

Förbindelsen med forskning ger akademisk undervisning värde och särprägel

Det offentliga samtal som nu pågår om den högre utbildningens villkor, bland annat Bolognastrukturen och de förändringar som annonseras väcker frågan om att verkligen föra ingående samtal om forskningsanknytningens villkor vid fakulteten. Om vi inte lyckas skapa intresse för forskning redan i grundutbildningen, hur ska vi då rekrytera framtida forskare som kan bibehålla och utveckla våra idag starka forskningsmiljöer? För fakultetens del tror jag att utbildning på masternivån kommer att få stor betydelse under det kommande decenniet. Bland annat därför att de mindre högskolorna i regionen – som idag pressas av politiker och policymakers – i ökad omfattning kommer att svara för grundutbildning medan Göteborgs universitet tar ansvar för flertalet utbildningar som hamnar på masternivå.

Man kan skönja en parallell till utvecklingen inom elitidrotten; farmarlag som förser elitlagen med de mest kompetenta spelarna! Den utvecklingen kan ifrågasättas av både universitet och den mindre högskolan. Det är högst problematisk att inte kunna utveckla ett stabilt och kontinuerligt samspel med fokus på kunskapsprogression mellan grundutbildningsnivån, masternivån och forskarutbildningen.

Ett annat problem är självfallet att de mindre lärosätena riskerar att tappa studenter som tidigt kan ha bestämt sig för masterstudier och en efterföljande forskarutbildning. Försvinner dessa studenter finns det stor risk för att också de lärare som är disputerade försvinner och därmed blir forskningsanknytningen utkastad ur grundutbildningen. En konsekvens skulle då kunna bli att trycket på forskarutbildningarna ökar vid de stora lärosätena. Å andra sidan finns det risk för att alla de doktorander som idag kommer från de mindre högskolorna i regionen över huvud taget inte söker till forskarutbildning.

Enligt Högskoleverkets rapport Utbildning på vetenskaplig grund – röster från fältet från 2006 tycks exempelvis en stor andel studenter uppleva ett främlingskap för forskning i den egna miljön. De har sällan någon tydlig uppfattning om forskningens betydelse för den egna utbildningen, alltså om kopplingen mellan vetenskap och undervisning, och de känner sig också osäkra på huruvida forskningsanknytning bör vara något prioriterat i den egna utbildningen jämfört med mer yrkesförberedande moment. Hur ser det ut vid UFN? Har vi program som är framgångsrika på forskningsanknytning? Varför lyckas just dessa program?

Vid UFN är lärarutbildningen omfattande, vilket ställer extra stora krav på att vi systematiskt följer upp den utbildning som en stor andel av personalen är engagerad i. Till skillnad från sjuksköterskeutbildningen har man inom lärarutbildningen inte löst frågan om undervisningens vetenskapliga förankring via ett gemensamt ämne. Sjuksköterskeutbildningen har omvårdnadsvetenskap som fungerar som ett sammanhållande kitt genom hela utbildningen och som utgör forskningsanknytning i stora delar av utbildningen. Något motsvarande har inte utvecklats inom lärarutbildningen. Kanske forskningsområdet utbildningsvetenskap kan komma att utgöra möjligheten att forskningsanknyta lärarutbildningen? Min intuition säger mig att den nu arbetande lärarutbildningsutredningen kommer att föreslå detta. Vi får väl se…

Vi behöver – oavsett om vi är knutna till examensämnet arbetsvetenskap, hushållsvetenskap, pedagogik, pedagogiskt arbete eller ämnesdidaktik – stärka forskningsanknytningen i all grundutbildning. Det innebär att ständigt pröva tanken hur studenter på ett mer konkret sätt kan ta del av forskningens resultat och arbetssätt under sin utbildning. Ett sätt är att göra institutionens forskning och förbindelserna till utbildningen synliga och tydliga för studenterna med syftet att ge en mer påtaglig förståelse av vad vetenskap kan vara. Ett annat är att seminariet på alla nivåer utvecklas som en akademisk grundform. Under slutet av oktober då jag själv föreläste i lärarprogrammet blev jag påmind om att det finns en hel del att göra kring utbildningens uppläggning (exempelvis hur litteraturläsning, föreläsning och litteraturseminarier binds samman till en logisk enhet som är tydlig och relevant för studenterna). Utan en genomtänkt struktur riskerar forskningsanknytningen bli inkastad i syfte att legitimera vetenskapens närvaro. Det skulle inte Wilhelm von Humboldt gilla!

Mikael Alexandersson
Dekanus Utbildningsvetenskapliga fakulteten