Om internationalisering på en akademisk institution

080102

Forskningens inneboende drivkraft gör att man under karriären möter kollegor inom det egna området på stora konferenser.
Om man då är på rätt ställe och har tur med timing och rubrik så är ”alla” referenserna med och lyssnar när en nervös novis ska presentera sitt paper. Alla som fått vara med om något liknande vet vad det innebär. Engelskspråkiga brukar kalla en sån upplevelse för en ”peak experience”.           
    
Om forskningen har inbyggt en internationell dimension så är det inte lika självklart och naturligt ens för forskarutbildningen. För grundutbildningen och administratörer och ledare är det ännu mindre självklart. Var och en blir lätt och oftast arbetande i sin egen lokala och nationella miljö. Lärarutbildningen verkar också ha särskilt svårt med den internationella dimensionen även om det finns undantag.     

Vårt eget interna strategiarbete har pekat ut nödvändigheten att internationalisera särskilt grundutbildningen och kanske först den avancerade nivån. Här ingår både lärare och studenter och det gäller både in- och utresande. Administratörer och ledare måste också få internationella utblickar och referenspunkter för sin omvärldsförståelse och sin verksamhetsutveckling. Utbildning har den komparativa aspekten som ett kraftfullt och positivt inslag när internationalisering skall hanteras och realiseras.

Eldsjälsdriven verksamhet kan aldrig bli basen

De erfarenheter som har gjorts inom internationalisering visar hur svårt det är att få igång större verksamhet och bygga upp en större volym. Det blir oftast i det lilla personliga formatet och då ihop med kollegor utomlands som man känner väl. Internationalisering är också komplex, svårhanterlig och kräver mycket tid. Det blir lätt dyrbart och leder till eller kräver en stor administrativ apparat. Språket väjer en del för. Någon går i fällan och kan utifrån betraktas som inne i något som elakt kan kallas ”academic turism” gärna till exotiska platser.
I forskningsfallet blir det av naturliga skäl oftast personliga kontakter som styr, i bästa mening nyfikenhetsdrivna och kvalitetssäkrande men inte särskilt institutionaliserade eller kontrakterade. För grundutbildningen finns en mycket omfattande apparat med stipendier, avtal och annat som för den oinvigde ter sig svårgenomträngligt.

Vad är det som gör att en del ändå fungerar och att vi på vissa ställen har långvariga och systematiska kontakter även när alla som inledde samarbetet är utbytta? Personnätverken är helt avgörande, intresset i frågan likaså. Eldsjälsdriven verksamhet kan dock aldrig bli basen utan det måste till nåt mer.
Mina funderingar ser ut ungefär så här: Utnyttja existerande nätverk, välj ställen där vi redan har ett omfattande (forsknings)utbyte, sök det tillräckligt utmanande så att just det lockar den lite svårflörtade. International master of Education med rekrytering av forskningsinstresserade studenter kan vara en idé värd att seriöst pröva. Chalmers har en mycket omfattande sådan verksamhet och om deras professioner kan så borde vi också kunna! Här kan vi utifrån forskningsprofileringar rekrytera studerande, forskarna har sina nätverk och därmed ett intresse för frågan. Idén kan också fungera med exempelvis Oslo, Köpenhamn och andra mer närbelägna ställen.

Med de funderingarna och mycket mer i bagaget gav jag mig iväg till Hongkong och Faculty of Education i november 2007. Ett självpåtaget uppdrag var att utifrån alla de olika kontakter som vi redan har där utveckla ett mer formaliserat avtal som också kunde täcka in det som inte är forskning, det vill säga grundutbildningens avancerade nivå, ledning och administration.
Hongkongkontakten skapades redan på 90-talet när Ference Marton som pionjär etablerade forskningsamarbete.

Hongkong ligger mitt i ett område där just nu mycket händer inte minst inom utbildningssektorn. Nytillträdda Dean Shirley Grundy från Australien var den jag skulle träffa och Ming Fai Pang var min Hongkongbaserade fascilitator och som med hjälp av andra välrenommerade personer här från IPD beredde vägen för ett samtal. Samtalet avtäckte alla möjliga analyser som gjorts oberoende av varandra och som i flertalet fall pekade i samma riktning. Vår institution är nationellt ledande och internationellt erkänd - ett faktum som var välbekant men också avgörande för ett positivt bemötande.

Shirley och jag enades om att här finns gemensamma intressen. Ett intresse från hennes håll var Early Childhood Education som vi på IPD kan bidra med. Vår internationella masterutbildning inom området, EMEC, är en god idé för möte mellan kompetenser på olika lärosäten, rekryteringsbas till forskning och personal på sikt och troligtvis attraktiv för studenter.
Jag fick under min Hongkongvistelse reda på att just detta universitet från en tidigare 35:e plats i en av världsrankinglistorna för universitet nu hamnat på nummer 18. Jag fick även veta att en av oss känd samarbetspartner blivit utnämnd till Vice Pro Chancellor nämligen professor Amy Tsui. Utöver detta var det möjligen också på gång utnämning av en person på IPD till gästprofessor. Märkliga sammanträffanden men det flyt som fanns i mitt uppdrag kändes väldigt bra. Lesson study, learning study, model lessons och annat var temat på en konferens som hustrun var på samtidigt, vilket var den goda akademiska basen till hela äventyret. Inte mindre intressant blev det när både i år och förra året en grupp entusiastiska lärare från Partille och Öjersjö fanns med på konferensen. På så sätt borde vi kunna få med VFU och lärarutbildningen i övrigt.

Välkommen till att spåra upp nya så kallade noder där jag hoppas på att Hongkong ännu mer kommer att bli en avtalad partner.

Lars-Erik Olsson
Prefekt, institutionen för pedagogik och didaktik, IPD